Så jävla arg

Tanken var att jag skulle hämta en ny bil i måndags. Jag tar alltså min dåvarande  inbytesbil, kör ner till Stockholm (120mil enkel väg) för att bli så besviken så jag gråter. Bilen var inte alls i det skick som jag trodde. Måste även påpeka att säljaren säger till mig i telefon "ja gud ja, bilen är jättefin, jag tror inte alls att jag kommer ha några problem att bli av med den".

Fronten på bilen är så blästrad att det har blivit lacksläpp på vissa ställen. Framrutan har 10 (jag räknade) stora stenskott, men även den var sjukligt blästrad. Med det är tydligen normalt för bilar i Stockholm som gått 6000 mil. Var dock och kollade på varenda bil i krokarna, inte en enda såg ut som den jag tänkte köpa, inte ens postbilarna!!!!! Under huven såg det ut som att en sandstorm farit förbi, det saknades även en kåpa som jag påpekade. "Oj jo det gör det" svarade han på det.

Han påpekade då även att mina sommardäck är nästan slut och att han måste köpa nya för att kunna sälja bilen. Jag blev väldigt arg och höjde rösten och påpekade att han inte kan jämföra mina sommardäck som är helt lagliga, och att han kan mäta dom om han vill, med en bil som ser ut att ha kört 6k mil efter grusväg?? Vill även tillägga att han aldrig frågade skick på sommar- eller vinterdäck när vi kommit överens om inbytespris osv. 

Jag sa att jag var tvungen att fundera om jag verkligen ville ha bilen. Satt på en thairestaurang och grät. Rådfrågade pappa per telefon vad jag skulle göra. Han tyckte jag skulle skippa bilköpet. "Du kan inte köpa en bil om du känner sådär". Så jag bestämde mig för att skita i bilen om han inte gick ner 10 000 kr i pris. 

Vad gör han? Jo han vägrar. Vad gör jag? Tar min gamla bil och kör upp till Gällivare igen.

Hästar gör mig lycklig

Jag har haft egen häst i 10 år. 2008 hämtade vi hem mr blue. Idag har jag väl inte en egen, men en egen som jag tar hand om. Det är väl samma sak, man ansvarar för kusen och far dit varje dag: eller ser till så att någon åker dit.

Känns ändå lite läskigt att vara utan häst. Jag får så himla mycket fritid som jag egentligen inte ens orkar med. Mitt liv har alltid gått ut på att man vaknar, är på skola/jobbet, sen åker man till stallet och när det är klart så åker man hem och sover. Jag blir på riktigt deprimerad av att inte ha en egen häst. Även om jag ibland känner att jag inte vill åka till stallet så är det värre att sitta hemma och inte göra något alls. Jag vill inte göra saker. Förutom att rida. Rida är min hobby, jag kan inte skaffa en ny nu när jag är inne på mitt 22a jordsnurr, det funkar inte så.

Jag tänkte att jag skulle börja träna en gång, men det gav mig nara grov ångest. Jag ville panik-grina innan jag ens skulle försöka ta mig dit. Det var bara att ge upp.

Hästar är min grej och det känns extra kul just nu när jag har en herre som är så himla kul att jobba med, varje dag!

(null)